Konsekvenserna är enorma och helt uppriktigt absurda. Vi kan ta diskussionerna runt Folkets Demonstration, där somliga på fullt allvar hävdade att istället för att försöka samla en bred folklig rörelse runt en nyckelfråga så ska demonstrationsdeltagare förhöras om alla möjliga åsikter, engagemang och vänner för att så att sägas i förväg godkännas.

Det är ofta fruktsamt att betrakta propaganda utifrån hur marknadsförare i näringslivet hade sett på saken. För där är syftet så tydligt – att skapa vissa handlingar, för du ska ju köpa en vara. Inom politiken blir det mer subtilt men låt mig kort beröra att det är många fler som håller stödjer ett invandringskritiskt parti än som vågar rösta invandringskritiskt. Många vill minska invandringen, många gånger mer radikalt än vad SD eller AFS vill, men de är ju inte ”rasister” eller ”högerextremister” och upplever därför att de inte kan rösta på dessa partier. Detta är en viktig lärdom för det berör vår självbild och identifikation.

Politikereliten bryr sig inte om vad du tycker, utan de bryr sig om vad du gör och inte gör, att du tittar på Paradise Hotel och att du inte engagerar dig. Sociologer beskrev dessa mekanismer redan under 1800-talet där det noterades att samhället skulle gå att ändra genom att utesluta vissa grupper genom från inflytande genom att skapa av sociala stigman och genom brännmärkning.

Vi ser dessa teorier ta konkret form som i Adornos ”The Authoritarian Personality” där han på fullt allvar framhåller att traditionella familjevärderingar är tecken på en psykologisk störning som leder raka vägen till fascism. Först betraktades nog detta som obskyriteter men med tiden, med den nya eliten som nu befolkar våra universitet, media och etablerade partier, tas detta på fullaste allvar. Syftet är inget mindre än att bryta ner själva de värderingar och beteendemönster som byggt vår civilisation. Detta görs genom att stigmatisera de få som står upp för normala värderingar, att exkludera dem från det ”demokratiska samtalet”, att patologisera dem, att få dem sparkade från sina jobba, att exkludera dem från akademierna och så vidare. Det hela är ett led i att underminera motståndet mot de destruktiva förändringar som nu drabbar vårt land.

Sverige blöder och vi behöver snabbt ena krafterna. Att falla in i beröringsångest är att i praktiken stödja våra motståndare. Expo är en av många vänstergrupper som systematiskt jobbar hårt med att upprätthålla beröringsskräcken. Metodiken syftar till att dränera oss på resurser, att inte låta oss samlas och korsbefruktas av varandras kompetenser och engagemang. Genom att acceptera beröringsångesten blir vi våra egna bödlar.

Med det sagt behöver givetvis inte alla inom den Sverigevänliga sfären hålla med varandra om allt, vi behöver inte ens avhålla oss ifrån att kritisera varandra, men det får i så fall ske genom saklig debatt. Det har inget med beröringsskräck att göra. Det som istället är komprometterande och som kommer ifrågasättas av eftervärlden är om någon upprätthåller fiendens maktinstrument, om någon konsekvent arbetar i enlighet med fiendens riktlinjer, om någon upprätthåller beröringsskräcken.

 

Med vänliga hälsningar,

Patrik Forsén, ordförande Skandinaviska Förbundet

Categories: Kommunikéer